Hemma igen

Igår blev det en hel arbetsdag på Rådhuset. Förvånansvärt hur mycket man får gjort när det är helt lugnt och tyst i korridorerna, telefonerna inte ringer och mailen inte trillar in i samma fart som annars.

Min semester har varit helt underbar. Först en och en halv vecka i Tel Aviv, Israel och sedan en vecka i Visby under politikerveckan. Jag var där på semester, så inga skattebetalare betalde något. Jag tycker dock inte det är fel av kommunens politiker att åka till Almedalen. Där finns allt och alla som betyder något inom svensk politik och det är många kontakter som knyts i vimmel och mingel. Kontakter som jag tror Norrköping kommer ha nytta av.

Resan hem från Tel Aviv var minst sagt frustrerande. När jag kom till flygplatsen i god tid var flyget redan tre timmar försenat. Check in hade inte öppnat ännu. Kom tillbaka om en halvtimme, var beskedet. En halvtimme senare skulle jag komma tillbaka om en timme. En timme senare skulle jag komma tillbaka två och en halv timme senare! Jag var tvungen att hinna hem samma dag för att hinna med båten till Gotland. Dessutom skulle jag köra min bil upp till Nynäshamn och alla andra skulle åka med. En hel del hängde på att jag kom hem.

Det blev många och långa tjafsiga diskussioner när jag försökte få tag i någon representant för flygbolaget, så de kunde boka om mig på ett annat flyg. "Det går inte!", var det besked jag fick. "Varför inte?", undrade jag. "Det går inte!". "Varför inte, har dom inte telefon?". "Jo, men..." Och så vidare.

Till slut gav dom upp, jag fick tag i en representant och det löste sig. Kom dock hem nio timmar försent och var hemma i Norrköping först klockan två på natten. Jag packade om och rullade iväg med bilen, hyfsat trött, klockan nio på morgonen.

Men annars var det toppen! =)

Jag vill ryckas med!

Sedan jag skrev sist har jag tagit mig hem med ett mycket försenat flyg, som gjorde att jag knappt hann packa om och vända skutan mot Gotland och Almedalen. Men jag klagar inte, det var en underbar semester i Israel och hittills klockrent både vädermässigt och på alla andra sätt i Almedalen.

Björklunds tal var riktigt, riktigt bra. Jag har hört en del tal av honom och detta hamnar på andra plats efter hans landsmötestal när han valdes till partiledare för ett par år sedan.

Lars Ohlys tal var nog det klart sämst jag hört från honom. Då tänker jag inte på själva politiska innehållet utan det retoriska. Utan någon stuns och känsla, som han läste innantill ungefär.

Mauds tal igår började rätt bra om jämställdheten men blev sedan rätt trist. Folk började prata med varandra istället för att lyssna.

Överlag tycker jag att svenska partiledare borde ta ut svängarna lite mer. Det pratades mycket i presidentvalskampanjen förra året om hur otroligt dålig talare John McCain var. Med amerikanska mått så är han det. Men skulle han hålla tal här i Almedalen skulle han krossa allt motstånd.

Amerikansk retorik kan bli lite väl svulstig ibland för oss svenskar, men ett anförande kan ju göra så mycket med en publik. Sättet jag rycktes med i Barack Obamas tal på en gymnasieskola i New Hampshire, det var en underbar upplevelse. Jag vill få den känslan även i Sverige.

För betydligt bättre Almedalsbevakning rekommenderas Erik Svansbos blogg.